Nu är det fyra veckor sen äventyret tog slut. I ärlighetens namn har jag inte riktigt fått in det i skallen, eller så var det helt enkelt inte så mycket att ta in. Jag vet inte, jag känner mig i allafall likgiltig än så länge och lyssnar på en massa nostalgilondonlåtar nu för att få lite mer att säga om saken. Det kändes som mitt liv i London var en bubbla, som gick parallellt med livet i Sverige, verkligheten, utanför. Allt som hände i bubblan var tillfälligt och "på låtsas" och det var på många sätt väldigt härligt att få testa sina vingar. Att komma hem känns dock inte så konstigt, vilket kanske har att göra med att det är lov och det är ju en annan typ av bubbla. Vem vet, jag kanske får efterryck i form av en en total londonkrasch i höst när det blir grått och ruggigt, men just nu tycker jag det är skönt att vara på säker mark igen. Allt var kaos på slutet där borta, så det känns inte som jag har nåt att längta tillbaka till. Men som sagt, det kommer väl antar jag.

Fast nä, jag ljuger när jag säger att jag är likgiltig, för jag är lite nostalgisk över londonåret som det såg ut innan allt kaosade.

Har en hel del sköna minnen, som att sitta och skvallra med Hanne och Thellan  på Starbucks i skolbibblan, girls night med alice och lovisa, insparken, klubbnätterna på hösten med random efterfester, höstmörker och seg londontrafik, nobelfesten, shoppingturer, våra chillkrök hos lisa innan lundfolket kom till skolan, alla pubbesök på coach and horses följt av fest hos zoe, när lundarna kom till klassrn och vårt crew blev packade hela satans tiden, den där känslan när jag började gilla a certain someone lite, strosa runt på londons gator, mina och zoes skvallerpromenader och konstiga fyllebeteenden och restaurangbesök, min födelsedag, alla springturer i parken, lökiga håltimmar i common room... Har massa härliga minnen, men jag saknar det inte. Inte än iallafall.